Italian High Renaissance Painter, ca.1430-1516 Giovanni Bellini (c. 1430 ?C 1516) was an Italian Renaissance painter, probably the best known of the Bellini family of Venetian painters. His father was Jacopo Bellini, his brother was Gentile Bellini, and his brother-in-law was Andrea Mantegna. He is considered to have revolutionized Venetian painting, moving it towards a more sensuous and colouristic style. Through the use of clear, slow-drying oil paints, Giovanni created deep, rich tints and detailed shadings. His sumptuous coloring and fluent, atmospheric landscapes had a great effect on the Venetian painting school, especially on his pupils Giorgione and Titian.  Related Paintings of BELLINI, Giovanni :. | Madonna with the Child 65 | Nativity Triptych | angens madonna | Sacred Allegory (detail) dfg | Head of the Redeemer beg |
Related Artists:
Frank Benson
American 1862-1951 American painter, etcher and teacher. He attended the School of the Museum of Fine Arts, Boston, from 1880 to 1883 as a student of Otto Grundmann (1844-90) and Frederick Crowninshield (1845-1918). In 1883 he travelled with his fellow student and lifelong friend Edmund C. Tarbell to Paris, where they both studied at the Acad?mie Julian for three years with Gustave Boulanger and Jules Lefebvre. Benson travelled with Tarbell to Italy in 1884 and to Italy, Belgium, Germany and Brittany the following year. When he returned home, Benson became an instructor at the Portland (ME) School of Art, and after his marriage to Ellen Perry Peirson in 1888 he settled in Salem, MA. Benson taught with Tarbell at the Museum School in Boston from 1889 until their resignation over policy differences in 1913.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Louis Anquetin
1861-1932,French painter. He came to Paris in 1882 and studied art at the Ateliers of Bonnat and Cormon, where he was a contemporary and friend of Henri de Toulouse-Lautrec, Emile Bernard and Vincent van Gogh. His early work shows the influence of Impressionism and of Edgar Degas. In 1887 Anquetin and Bernard devised an innovative method of painting using strong black contour lines and flat areas of colour; Anquetin aroused much comment when he showed his new paintings, including the striking Avenue de Clichy: Five O'Clock in the Evening (1887; Hartford, CT, Wadsworth Atheneum) at the exhibition of Les XX in Brussels and at the Salon des Independants in Paris in 1888. The new style, dubbed Cloisonnisme by the critic Edouard Dujardin (1861-1949), resulted from a study of stained glass, Japanese prints and other so-called 'primitive' sources; it was close to the Synthetist experiments of Paul Gauguin and was adopted briefly by van Gogh during his Arles period. Anquetin's works were shown alongside Gauguin's and Bernard's at the Caf? Volpini exhibition in 1889,